Someday I will go to Italy

Inredning är ett av mina största intressen så jag tänkte sysselsätta mig med detta under resten av dagen. Jag gillar att man kan förändra ett helt rum med bara lite växter, nya gardiner och en annan färg på kuddarna.

Sedan jag for hem för tidigt från jobbet igår känns det som att jag umgåtts konstant med den äldre delen av människoflocken. På bussen hem satt det varannan tant, varannan gubbe på nästan varje säte. Lyckades dock hitta ett ledigt säte vilket råkade vara framför en medelålders ofräsch kvinna vilket jag bittert fick ångra. Då och då hostade hon rakt ut och jag kände hur det blåste i mitt bakhuvud. Jag kände hur det svalanade till på huvudet och att denna känsla höll i sig precis som att hennes sjukdom fördes över till mig och att den nu sakta, sakta kommer att ta över mig så att jag snart blir sängliggandes. Inte kunde jag byta plats heller för nu hade jag även fått en tant i sätet jämte mig som blockerade vägen. Resten av bussen verkade full av andra tanter, gubbar, rullatorer, shoppingväskor och allt annat som hör de över 80 till.

Idag, ännu en dag hemma från jobbet för att kunna vila upp mig, hade jag en läkartid inbokad 8.15 som jag var tvungen att gå på. Jag gick upp tidigt, letade upp rätt avdelning och satte mig i väntrummet. Det kryllade av pensionärer och det kändes som att en tant med rullator kom varje minut på löpande band. Råkade höra ett av samtalen mellan receptionisten och en gammal man. "- Jag pratade med Södersjukhuset och du hade ingen bokad tid för dig hos dem heller, du måste tagit fel på dag." Han såg så förvirrad och ensam ut att jag började tycka synd om honom.

Är det såhär livet är när man inte har något jobb? Jag såg ingen under 60 år när jag var ute idag. Vart är alla? Har alla jobb? Pluggar de? Sover de länge på onsdagar i brist på annat? Nej, jag måste börja söka nytt jobb. Ett roligare jobb där jag kan utvecklas igen och inte hamna i en återvändsgränd. Jag älskar förändringar!

Idag har varit den jobbigaste dagen någonsin och jag skulle aldrig vilja att någon känner likadant, någonsin. Jag talar om mitt jobb. Jag är den där ivrige optimistiska och lättlärda arbetstagaren som tjuter lite extra glatt om extra arbetsuppgifter inkommer som vi kanske inte hinner med. "-Ingen fara" skrockar jag och tar upp turbo så att allt blir gjort innan deadline ens är i närheten. Nu har det dock tagit stopp. 2 tjänster har dragits in från förra året då företaget inte har råd med fler på vår avdelning. 3 nya stora arbetsuppgifter har tillkommit plus det ordinarie som måste göras varje dag. Inte konstigt att allt rasar ihop när någon blir sjuk. Inte konsigt att man blir stressad och blir efter med allt när två är sjuka. Inte konstigt att en person går in i väggen när hennes tjänst nu ska göra dubbelt så mycket arbete bara för att de räknat fel med populäritet av en ny tjänst.

Hon var nu hemma tre dagar vilket gjorde att jag, som låg runt en vecka efter och med arbetsuppgifter till knäna, fick ta över hennes tjänst för att jag är den enda som kan den. Tjänsten består bland annat av en massa filer som ska göras om och skickas ut till storkunder igen i utbyte mot en stor summa på en faktura. Alltså viktigt jobb där jag ännu inte har lärt mig allting men ändå måste göra. Jag klarade tisdag förra veckan okej, även onsdagen gick rätt bra även fast en stor klump i magen bildades. På torsdagen när klumpen var ännu större fick vi veta att min kollega gått in i väggen och skulle nu få de tre kommande dagarna ledigt för att vila upp sig. Efter mycket stress och information om att en massa urval var försenade fick jag ta över och det dröjde inte länge förens jag brast i gråt hos chefen. Med nytt mod intog jag arbetet på fredagen, kände av stressen, klumpen stannade kvar hela fredagen men försvann under helgen. Måndag morgon, kaos. Panik panik panik. "Måste göras idag", "Kan du fixa detta omgående", "Jag skulle behöva hjälp med det här, det tar inte så lång tid".....

Tisdag a.k.a idag. Klumpen i magen har nu växt sig så stor som en tumör och når nu upp i halsen. Min kollega är tillbaka men jag känner ändå av pressen, stressen, allt som vi ligger efter med. Får ett mail; problem. Stressar ut för att täcka av i receptionen när ordinarie ska ha rast vilket slutar med att jag brister i gråt ännu en gång bara för att jag får frågan: "-Hur är det?". Ryktet sprider sig att vi har det tungt på vår avdelning samt att jag har fällt ett par tårar. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken varje gång någon pratar med mig, varje gång någon frågar mig något eller ens ger mig en medlidande blick. Jag som alltid är så stark kan väk inte ge upp för ett ynka jobb som jag haft i 2 års tid? Vi kommer säkert ifatt så det är bara att kämpa. Men jag kan inte. Jag stänger av datorn och kastar in handduken.

Vägen ut från jobbet är ett helvete. Känns som att alla vet, att alla ger mig en snäll blick i förhoppning om att jag ska falla i gråt i deras armar. Innan jag går meddelar jag min snälla kollega i receptionen att jag går hem för dagen. Meddelar även att jag precis talat med chefen att jag har sagt upp mig.

Det fanns ett land en gång i tiden som var perfekt, ett land som hade långa varma sommardagar, knappt någon snö på vintern och endast regn när man inte brydde sig. Detta land har dessvärre förändrats. Vintern varar från november till april med hårda iskalla snöstormar. Sommaren är från juni-juli och går i ultrafart. Hösten och våren bär med sig iskalla vindar så att vinterjackan får användas större delen av året. Det stora problem det bär med sig är att jag är gnällig när jag fryser samt att jag aldrig lyckas hitta någon förvånansvärd snygg vinterjacka som jag klarar av att bära ett helt år.

Landet jag talar om är givetvis Sverige och det får mig att fundera på att testa lyckan i ett annat land. Ett av mina favoritland är Italien. Kan inte få nog av detta fina underbara historiska land. Den stora nyheten här är att jag aldrig ens varit nära att sätta min fot i landet så jag har ingen aning om vad jag snackar om mer än min magkänsla.

Denna blogg kommer jag ha med mig för att aldrig släppa min dröm om att någongång flytta till Italien.


Bilden är en random bild från google.se