Förtvivlat misslyckad
Idag har varit den jobbigaste dagen någonsin och jag skulle aldrig vilja att någon känner likadant, någonsin. Jag talar om mitt jobb. Jag är den där ivrige optimistiska och lättlärda arbetstagaren som tjuter lite extra glatt om extra arbetsuppgifter inkommer som vi kanske inte hinner med. "-Ingen fara" skrockar jag och tar upp turbo så att allt blir gjort innan deadline ens är i närheten. Nu har det dock tagit stopp. 2 tjänster har dragits in från förra året då företaget inte har råd med fler på vår avdelning. 3 nya stora arbetsuppgifter har tillkommit plus det ordinarie som måste göras varje dag. Inte konstigt att allt rasar ihop när någon blir sjuk. Inte konsigt att man blir stressad och blir efter med allt när två är sjuka. Inte konstigt att en person går in i väggen när hennes tjänst nu ska göra dubbelt så mycket arbete bara för att de räknat fel med populäritet av en ny tjänst.
Hon var nu hemma tre dagar vilket gjorde att jag, som låg runt en vecka efter och med arbetsuppgifter till knäna, fick ta över hennes tjänst för att jag är den enda som kan den. Tjänsten består bland annat av en massa filer som ska göras om och skickas ut till storkunder igen i utbyte mot en stor summa på en faktura. Alltså viktigt jobb där jag ännu inte har lärt mig allting men ändå måste göra. Jag klarade tisdag förra veckan okej, även onsdagen gick rätt bra även fast en stor klump i magen bildades. På torsdagen när klumpen var ännu större fick vi veta att min kollega gått in i väggen och skulle nu få de tre kommande dagarna ledigt för att vila upp sig. Efter mycket stress och information om att en massa urval var försenade fick jag ta över och det dröjde inte länge förens jag brast i gråt hos chefen. Med nytt mod intog jag arbetet på fredagen, kände av stressen, klumpen stannade kvar hela fredagen men försvann under helgen. Måndag morgon, kaos. Panik panik panik. "Måste göras idag", "Kan du fixa detta omgående", "Jag skulle behöva hjälp med det här, det tar inte så lång tid".....
Tisdag a.k.a idag. Klumpen i magen har nu växt sig så stor som en tumör och når nu upp i halsen. Min kollega är tillbaka men jag känner ändå av pressen, stressen, allt som vi ligger efter med. Får ett mail; problem. Stressar ut för att täcka av i receptionen när ordinarie ska ha rast vilket slutar med att jag brister i gråt ännu en gång bara för att jag får frågan: "-Hur är det?". Ryktet sprider sig att vi har det tungt på vår avdelning samt att jag har fällt ett par tårar. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken varje gång någon pratar med mig, varje gång någon frågar mig något eller ens ger mig en medlidande blick. Jag som alltid är så stark kan väk inte ge upp för ett ynka jobb som jag haft i 2 års tid? Vi kommer säkert ifatt så det är bara att kämpa. Men jag kan inte. Jag stänger av datorn och kastar in handduken.
Vägen ut från jobbet är ett helvete. Känns som att alla vet, att alla ger mig en snäll blick i förhoppning om att jag ska falla i gråt i deras armar. Innan jag går meddelar jag min snälla kollega i receptionen att jag går hem för dagen. Meddelar även att jag precis talat med chefen att jag har sagt upp mig.
Hon var nu hemma tre dagar vilket gjorde att jag, som låg runt en vecka efter och med arbetsuppgifter till knäna, fick ta över hennes tjänst för att jag är den enda som kan den. Tjänsten består bland annat av en massa filer som ska göras om och skickas ut till storkunder igen i utbyte mot en stor summa på en faktura. Alltså viktigt jobb där jag ännu inte har lärt mig allting men ändå måste göra. Jag klarade tisdag förra veckan okej, även onsdagen gick rätt bra även fast en stor klump i magen bildades. På torsdagen när klumpen var ännu större fick vi veta att min kollega gått in i väggen och skulle nu få de tre kommande dagarna ledigt för att vila upp sig. Efter mycket stress och information om att en massa urval var försenade fick jag ta över och det dröjde inte länge förens jag brast i gråt hos chefen. Med nytt mod intog jag arbetet på fredagen, kände av stressen, klumpen stannade kvar hela fredagen men försvann under helgen. Måndag morgon, kaos. Panik panik panik. "Måste göras idag", "Kan du fixa detta omgående", "Jag skulle behöva hjälp med det här, det tar inte så lång tid".....
Tisdag a.k.a idag. Klumpen i magen har nu växt sig så stor som en tumör och når nu upp i halsen. Min kollega är tillbaka men jag känner ändå av pressen, stressen, allt som vi ligger efter med. Får ett mail; problem. Stressar ut för att täcka av i receptionen när ordinarie ska ha rast vilket slutar med att jag brister i gråt ännu en gång bara för att jag får frågan: "-Hur är det?". Ryktet sprider sig att vi har det tungt på vår avdelning samt att jag har fällt ett par tårar. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken varje gång någon pratar med mig, varje gång någon frågar mig något eller ens ger mig en medlidande blick. Jag som alltid är så stark kan väk inte ge upp för ett ynka jobb som jag haft i 2 års tid? Vi kommer säkert ifatt så det är bara att kämpa. Men jag kan inte. Jag stänger av datorn och kastar in handduken.
Vägen ut från jobbet är ett helvete. Känns som att alla vet, att alla ger mig en snäll blick i förhoppning om att jag ska falla i gråt i deras armar. Innan jag går meddelar jag min snälla kollega i receptionen att jag går hem för dagen. Meddelar även att jag precis talat med chefen att jag har sagt upp mig.
Kommentarer
Trackback
