Someday I will go to Italy

Sedan jag for hem för tidigt från jobbet igår känns det som att jag umgåtts konstant med den äldre delen av människoflocken. På bussen hem satt det varannan tant, varannan gubbe på nästan varje säte. Lyckades dock hitta ett ledigt säte vilket råkade vara framför en medelålders ofräsch kvinna vilket jag bittert fick ångra. Då och då hostade hon rakt ut och jag kände hur det blåste i mitt bakhuvud. Jag kände hur det svalanade till på huvudet och att denna känsla höll i sig precis som att hennes sjukdom fördes över till mig och att den nu sakta, sakta kommer att ta över mig så att jag snart blir sängliggandes. Inte kunde jag byta plats heller för nu hade jag även fått en tant i sätet jämte mig som blockerade vägen. Resten av bussen verkade full av andra tanter, gubbar, rullatorer, shoppingväskor och allt annat som hör de över 80 till.

Idag, ännu en dag hemma från jobbet för att kunna vila upp mig, hade jag en läkartid inbokad 8.15 som jag var tvungen att gå på. Jag gick upp tidigt, letade upp rätt avdelning och satte mig i väntrummet. Det kryllade av pensionärer och det kändes som att en tant med rullator kom varje minut på löpande band. Råkade höra ett av samtalen mellan receptionisten och en gammal man. "- Jag pratade med Södersjukhuset och du hade ingen bokad tid för dig hos dem heller, du måste tagit fel på dag." Han såg så förvirrad och ensam ut att jag började tycka synd om honom.

Är det såhär livet är när man inte har något jobb? Jag såg ingen under 60 år när jag var ute idag. Vart är alla? Har alla jobb? Pluggar de? Sover de länge på onsdagar i brist på annat? Nej, jag måste börja söka nytt jobb. Ett roligare jobb där jag kan utvecklas igen och inte hamna i en återvändsgränd. Jag älskar förändringar!